Hans Stenström

[1976-2013]

Det är en sen eftermiddag i mitten på åttiotalet. Vi har burit in hinkvis med sand från din grannes tomt till ditt rum för att bygga ett ökenlandskap åt plastsoldaterna. Det är sand överallt och dina föräldrar kommer hem.

Det är en sen vardagskväll på nittiotalet. Vi går ut från bion där vi precis har sett Braveheart för första gången.

Det är en lång väg till Gingalin och Mean Gabriel.

Det är en tyst decemberdag och du ligger tyst och kall i en sjukhussäng i din lilla lägenhet. Jag hann inte ta farväl av dig.

Din röst hörs tydligt genom telefonen.

Det är en vanlig lördag på åttiotalet. Du rullar de två tiosidiga tärningarna för din krigares tvåhandssvärd.

Under Jih-Puns himmel går krigarsamurajerna den dammiga vägen fram.

Det är natt under stjärnbeströdd himmel. Du ler i skenet från elden.

Det är sommar på plastgräset och när du rullar den över linjen höjer vi unisont armarna och vrålar.

Vi smider planer.

Du har just förlorat 60 arméer i Siam, mot mina tio. Det är tyst runt bordet.

Det är kväll över Luleå. Vi firar trettio år som vänner.

Det är en dag i början av tjugohundratalet. Vi pratar om sånt vi aldrig sagt något om.

Kayne Longshot snurrar sin blaster och placerar den i hölstret.

Det är fredag och min mobil ringer. Rösten som talar till mig presenterar sig om din vän. Mina ben blir svaga.

Det är tidigt på förmiddagen på lekis. Fröken ropar upp namnen, och där sitter du.

Mina eldars biter i dammet mot dina squats.

Det är lunch i skolans matsal. Vi skrattar så vi får ont i magen.

Det är tidig morgon över Paratorna. Vi glömmer snarorna. Igen.

I mitten på nittiotalet kommer du och tittar på min första (och hittills enda) konstutställning.

Det är tidigt i juni 2015. Jag önskar jag kunde bjuda dig på mitt bröllop.

Det är januari 2024. Jag saknar dig.

Illustration: Richard Svensson

Foto: Freepik