En gång samlades vi – mitt gamla spelgäng och jag – som vanligt i en stuga vid havet där vi spelade en alternativ tagning på Spindelkonungens pyramid av Anders Fager. Vi hade alla utom en spelat äventyret otaliga gånger under mitten av 80-talet, men nu var det första gången för en av deltagarna. Äventyret saknade dock en del tyckte jag, i alla fall för oss som var drygt 40 år äldre än när vi spelade det första gången, så jag byggde ut och om det.
Och det var det första steget på vägen till det som skulle komma att bli Nordmark. Eller var det? I efterhand är det svårt att säga om det verkligen var där det började.
Låt oss spola tillbaka bandet.
Från pojkrummet till Nordhelm
I ett pojkrum på Tallbacka, Malmberget, spelade vi Spindelkonungens pyramid första gången. Det var också där jag började rita egna kartor och beskriva egna världar. Samma år som jag upptäckte Drakar och Demoner, upptäckte jag Sagan om Ringen, Universums öde och Stjärnornas krig. Jag var sju år, och förlorade mig ständigt i fantasin. Innan dessa nya bekantskaper hade jag läst mängder med superhjälteserier, westernpockets och böcker om astronomi och dinosaurier, och suttit och skrivit lexikon om rymden och faktatexter om livets utveckling på jorden, i numrerade kollegieblock och skrivhäften. Till skillnad från mina skolböcker var dessa prydligt uppställda med mina finaste bokstäver och illustrationer.
När jag började högstadiet hade jag påbörjat det som skulle bli min mest dominerande spelvärld. Stora delar av detta material letade sig många år senare in i Masona – den sagovärld vi presenterade för Sagospelet Äventyr. Där fanns även en kontinent som hette Nordhelm – en plats för lite vuxnare äventyr som spelarna skulle kunna gå vidare till då de blivit lite äldre för att på så vis växa upp med Sagospelet Äventyr.
Nordhelm var fullt med politiska intriger, konflikter mellan folkslag och kulturer. Boken sålde dock ofantligt dålig, så vi släppte inget mer material till den delen av världen.
När vi släppte Sagospelet Äventyr 4.0 hade vi växlat upp reglerna lite, skalbarheten var kvar men tanken var att systemet skulle kunna tjäna som ett allåldersspel och vi drog upp planer för den fortsatta utvecklingen där Sagospelet Äventyr var riktat mot små barn och barnfamiljer, medan dess nästa steg Äventyr – rollspelet, skulle ta vid när de blev för stora för den ganska gulliga (men spännande!) värld vi byggt upp.
Nya planer
Så kom nyheten om att Drakar och Demoner blivit uppköpt av Fria Ligan, varpå planerna anpassades efter detta. Jag såg inte behovet av Äventyr – rollspelet längre, utan började istället jobba med att ta fram ett tredjepartsäventyr så snart det blev känt att det skulle öppnas upp för detta.
Jag återvände då till början – Spindelkonungens pyramid, eller rättare sagt den version av äventyret jag byggt om. Jag stämde av med Anders Fager, den ursprunglige författaren till äventyret, ifall han var ok med min tagning. Det var han. Men av olika anledningar togs beslut om att lämna Spindelkonungen därhän. Istället blev det en ny tagning på en gammal spelvärld, av vilken delar kan hittas i Nordhelm. Många av konflikterna på Nordhelm var i sin tur tagna ur en värld jag presenterade i vårt fansin Weird Quest, där människorna var de inkräktande och de flesta av alvernas folk i mångt och mycket anammat dumma idéer om raslära.
När jag började med omskrivningarna, svällde projektet och jag hämtade in mer och mer av de gamla materialet, som redigerades, uppdaterades och anpassades. Tanken var att lägga in händelserna i Nordhelm och presentera kontinenten bit för bit genom flera supplement under tredjepartslicensen. Namnet Nordmark kom ursprungligen från hertigdömet Nordmark i Ereb Altor, Äventyrsspels gamla spelvärld. Den rollperson jag spelade i Den femte konfluxen kom från Ekeborg i Kardien, men var bördig från Kardiens norra provins Nordmark. Senare under arbetet stämde jag även av med Astrolab så att det inte skulle krocka med något, ifall de tänkt använda sig av namnet. Det skulle de inte.
Sedan blev jag kontaktad av en annan skribent, Jörgen Karlsson, som presenterade idén att bygga ihop världarna där våra respektive äventyr utspelade sig. Vi pratade ihop oss, och jag lämnade planen för Nordhelm bakom mig. Istället blev det Mervalde – ett namn som Jörgen myntade. Jag bröt ut alla delar som behövdes ur Nordhelm, och så påbörjade en helt ny världsskapelse.
Konflikterna som letade sig in i texterna
Konflikterna som beskrivs i Den brända jorden påbörjades i många fall av en trettonårig grabb, för att många år senare förhoppningsvis slutföras av er spelare. Och det blev en intressant smältdegel av konflikter som länge kokat under ytan: de missförstådda orcherna som fördrivits från sitt land, mörkermagikernas grepp om politik och samhälle, människornas intåg i marker de tyckte sig ha rätt till, skillnaderna mellan stad och landsbygd, och mycket mer som jag inte kan skriva om här utan att spoila äventyren för många av er. Säkert har det påverkat en hel del att befinna sig utanför och i mitten. Jag växte upp i Malmberget och Tärendö. Jag kallades ofta finnjävel i skolan av mobbarna. Min far var tornedaling bördig i Tärendö. Min farmor var från Finland och mina morföräldrar strikt religiösa laestadianer. I Tärendö hörde jag ofta berättelser om byapräster som inte agerat enligt kyrkans bud, om hur barn som talat meän kieli agades av lärarna i skolan.
När jag själv ville läsa finska i skolan – för att det kändes som om det var för mig, det var hemma – eskalerade mobbingen och finnjäveln skulle sättas på plats. Andra välmenande röster gjorde gällande att ”finska är inte så coolt, så du kanske skulle sluta?”. Det gjorde jag, men bara på grund av att högstadiet inte kunde ordna med en lärare, och jeansjackan byttes så småningom ut mot hoodies.
Hemma var i Malmberget. Hemma var också i Tärendö. Men ändå inte. Jag var inte en del av något sammanhang. I Tärendö kände jag mest gamla människor som jag lärt känna genom min far – av vilka alla nu är döda. Jag har släkt kvar i byn, min farbror och hans fru. Men det är allt. När jag under arbetet med Sagospelet Skräck och Tornedalens mysterier åkte upp till min barndoms marker var de inte längre mina. Kvafteren och gatorna var där, men Heikkiläs Ica butik hade lagt ned. Platser växte igen. Jag kände inget ansikte jag såg. Och i Malmberget, ja där fanns inget kvar. Gatorna och husen var rivna, uppätna av gruvan som gav dem liv. Tallbacka jämnat med marken och ersatt av ett villakvarter.
Just detta utanförskap, känslan av diskrepans och bristen på samhörighet, har följt mig genom hela livet. Kanske allra värst har det varit i samband med mässor och tillställningar där jag borde kunde känna mig som hemma, men inte kan det. Jag har aldrig lärt mig de hemliga handslagen – jag kan inte de sociala koderna även om jag ofta ses som socialt kompetent och någon som känner alla. Men inte många känner mig, och eftersom jag inte bjuder in min själv till happenings efter mässans slut så slutar det med att jag sitter själv på hotellrummet och fortsätter mina världsbyggen. Chansen är ändå stor att jag skulle ha tackat nej till en inbjudan, en då hade det åtminstone varit mitt beslut.
Mörkermagikernas livsfilosofi är till delar född i denna utanförskap, kombinerad med tankar om att uppgå i ett slags nirvana efter ett gott liv. Tornedalingarnas stulna språk har delar i orchernas utanförskap och flykt, och ljusets förkämpar föddes sannolikt ur den förställda godhet jag såg – bland annat i religionens namn, men även på många andra platser i samhället: inkludering som enbart var inkluderande mot likasinnade var inte vatten värt i mina ögon men signalerades ofta som förstående och gott. Och med internet blev det värre. Men fördomar om sig själv och andra var något jag var van vid från uppväxten, och något som ofta satte mig i problem när jag ifrågasatte det. Sådant var intressant, att gräva i godhetssignaler som skickas ut av alla till höger och vänster. Spelvärlden fylldes därför av flera lager gråskalor – ibland där det inte riktigt gick att avgöra vem som hade rätt och fel. De kanske mest intressanta konflikterna i historieberättande är oftast mångfacetterade och dubbelbottnade. De onda ser sig inte som onda, de flesta tror de gör gott utifrån sitt eget synsätt. Det ville jag ta med mig till berättelserna.
Även andra detaljer, såsom Arvans bägare – ett värdshus längs Allfarvägen i Nordmark – och dess bastu, är hämtade från Tornedalen. Järnmyren och Dunkelveden är i mångt och mycket de marker där jag vandrat otaliga mil under barndomen. Malmfältens gruvor finns inskrivna i historien. Nautanen som en kort tid blomstrade men sedan försvann resulterade i liknande företeelser i Nordmark. Och Den brända jorden – det svedda landskap som brändes ned av en jättelik best av eld i kamp mot Nordmarks mörkerriddare, kommer från bränningarna av åkermark där jag som barn gick och trampade i aska och sot dagarna efter de bränts.
Så var började Nordmark?
Nordmark började i anteckningsböcker 1983 i skolan, kollegieblock som fylldes av texter och skisser kvällstid och nätter under åttio- och nittiotalet. Nordmark började i vårt fansin Weird Quest 1993. Det började med Nordhelm till Sagospelet Äventyr 2017. Det började med omspelningen av Spindelkonungens pyramid 2019, med Drakar och Demoners trejdepartslicens och när Jörgen Karlsson kontaktade mig för en gemensam värld. Och det börjar vid spelborden hos de som köpt boxen.
Kommande hemligheter
Många av Nordmarks pågående konflikter väntar fortfarande på att avslöjas, och flera saker kommer att ställas på sin spets i den kommande delen Svek & Sorg, som släpps i november. Till min hjälp i planeringen har jag Marie Östling, som skrev Bordonius öde baserat på mitt gamla äventyr till Sagospelet Äventyr, samt den fristående fortsättningen Durgaz arvtagare. Hon har även agerat redaktör för flera av våra produkter från de senaste åren, så jag vet att vi samarbetar bra, och är mycket glad över att ha henne med på resan genom Nordmarks problemtyngda historia.
Kampanjen
I november släpper vi den fjärde fristående delen i Mörkerkonungens förbannelse: Sorg & Svek. Den boken kommer att Kickstartas tillsammans med de engelska upplagorna av Den brända jorden, Bordonius öde och Durgaz arvtagare. Vi kommer samtidigt att släppa en ny och omredigerad version av Den brända jorden, där vi lyssnat på kritikernas röster om strukturen. För äventyret är riktigt bra, men jag misslyckades tyvärr med upplägget.
Om det sedan blir en fortsättning på historien om Nordmark och konflikterna som gror där får vi se. Det finns fortfarande så många delar kvar att utforska i Mervalde, men jag skulle hålla det för troligt att vi får se fler fristående äventyr som tar plats i området.
